R.I.P.

Mamma blev endast 57 år, sen kom den elaka sjukdomen och tog henne. Den tog henne bort från oss alla, hur ska nu livet fortlöpa? När det mest självklara rycks undan uppstår ett kaos. Åtminstone för mig. Jag har ringt min mamma för att berätta alla saker ingen annan skulle orka lyssna på, typ vad jag handlat för mat, jag har frågat henne om allt. Och nu helt plötsligt kan jag inte göra det längre. Hur fortsätter man? Just nu befinner jag mig i en enda stor bubbla, vet knappt vilken dag det är. Har inte känt mig hungrig sen det hände, har ingen lust till nåt… Misstänker att allt kommer att komma ifatt mig när jag återvänder till Uppsala och vardagen. Då kommer säkert allt komma med en enda stor smäll. Hur löser jag det då? När jag inte har min familj nära? Skeå känns som den enda trygga platsen just nu. Har världens bästa syster, får bo hos henne dessa veckor.

Mitt i allt detta kaos känns allt rätt bra ändå. Motsägelsefullt, jag vet. Men om det nu var tvunget att gå så här så hade det inte kunnat bli bättre. Jag hann hem och fick spendera ett underbart dygn tillsammans med mamma. Hon var pigg och hade inte ont. När hon sen somnade hade hon ett leende på läpparna. Ska aldrig glömma den bilden!

Tack för alla snälla mess och alla blommor. Det är jätteskönt att veta att jag har så många underbara vänner därute! Jag vet att jag varit rätt dålig på att svara på alla mess, men försöker så här i efterhand göra det. Återigen; tack!

****Älskar dig mamma, hälsa morfar!****

Advertisements

6 responses to “R.I.P.

  1. Hej AnnaGumman!
    Tänker på dig.
    Kram Nina

  2. Hej gumman jag tänker på dig & hoppas det känns lite bättre dag för dag kram

  3. Pappa ringde igår och berättade att det hade hänt. Du har varit i mina tankar sen dess. En stor värmande kram!

  4. Jag är så ledsen för din skull!

    Tack för att du tog dig tid att gratulera oss ändå.

    Tusen kramar!

  5. Hej!

    Jag blir så ledsen av att läsa vad som hänt din mamma. Jag är övertygad om att du tar dig igenom kaoset du skriver om, du verkar vara en väldigt stark person. Jag har själv en mamma som är väldigt sjuk, och ditt inlägg tröstade mig mycket. Stora kramar från mig!

  6. Pingback: Vad gör man? « Anna i Vida Världen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s