Vad gör man?

Nu har det gått ett år. Ett år sen detta

Jag har funderat på hur jag överlevt, hur jag har stått ut i ett helt år. Det märkligaste är att det har gått fort. Sjukt fort. På ett sätt har ju det varit skönt, men samtidigt vill jag inte att det ska gå fort, eller bra. Jag vill aldrig nånsin att jag ska bli van. Van utan mamma.

Det gör ont i mig, ont långt inne i kroppen. Jag behöver ju mamma!

R I P – mamma, du finns ständigt med mig. För alltid! Med en saknad så stor!

/A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s